Dagens Nyheter – 5 augusti 1874, sida 1

—B237 — — Afven en skurk har svårt för att bete sig hedrigt mot en Person, som visar honom förtroende. Och dessutom, om han någonsin älskat henne, så kan han icke gerna förråda henne. Mön då han tänkte sålunda, begick han samma misstag som kostat mången så dyrt — det stora misstaget att bedöma andra efter sig sjelf. — Om jag gjort er orätt, så ber jag er om förlåtelse. Ert skämt kunde icke annat än i hög grad smärta ett så ömtåligt hjerta gom mitt. Ni har våra lif i-er makt; för hennes skull håll dem heliga. All den hjelp, ni kan gifva oss, består i tystlåtenhet. Jag tackar er för det ni lofvat oss denna hjelp. Farväl! och förlåt mina ord, om de sårade er. De uttalades i vredesmod och utan betänkande. För: ögonblicket rördes hans åhörare af detta yttrande — det väckte hos honom en viss känsla af skam, en viss beundran,ett visst medlidande, som icke var blandadt med förakt. ; Men detta intryck varade icke länge; det utplånades snart af svartsjukan, som våldsamt rasat i hans bröst, alltsedan han erfor att den qvinna, som förswått hans kärlek, blifvit befriad ur fängelset af en annan man, hvilken försvarat henne mot öfvermakten med fara för sitt eget lif. Emellertid räckte han nu Erceldoune sin hand med vänlig min sägande: