Dagens Nyheter – 3 augusti 1874, sida 2

Förunderligt nog, bibehöll han emellertid denna gång sin kallblodigbet. Men ban var derför icke mindre fruktansvärd; ty hau hörde till dessa naturer hvukas vrede endast tills växer i styrka, ju längre den återhålles. — Nej! upprepade han ekrattande. Jaså, grefvinnan Vassals har då under alla dessa år lyckats undgå att träffas af kärleksgudens pilar blott för att slutligen bli betagen i en landsvägsriddare med grofva lemmar och lika grofva sgeder! Otur — en förskräcklig otur, må jag säga! Och hvad tävker ni göra åt er nye älskare, madame, när: han börjat bli besvärlig för er? Låta döda bonom för att dymedelst förhindra att er svagliet blir bekant för verlden; sårom vi weta af historien att flera qvinnor före er gjort? Oaktadt hang nedriga, förnärmande tal, rodnade bon icke; och bon tog ej heller gina ögon från honom... Men i dessa ögon framlyste ett obeskrifligt bat, ett obeskrifs ligt förekt. ! — Hvad tänker pi göra 4t honom? upprepade han med gäckånde min. Huru vili ni förlika hans anspråk med mina? Om ni verkligen egkulle lyckas återvinna er frihet, min grefvinna, så kommer er gunstling att förorsaka er ett icke så rin a obehag. — Ni eger inga anspråk. — Menar pi det? Vi få väl ge, huru dermed förhåller sig, men svara mig nu först: hv d ämnar ni blifva för denne man