Dagens Nyheter – 3 augusti 1874, sida 1

— Jaså, ni påstår att ni trodde mig. Ha cha cha! Nej, min bästa grefvinna, ni är verkligen icke så oförtjent af ert anseende ör att vara slug och skarpsinnig, sem ni vil låta påskina. Ni förstod nog; stt det v rsklokast att låtsa förblifva okunnig om e:t förhållande, hvarigenom ni eljest lätt skulle kunnat komma att komyrometteras. Hon såg: honom i ögonen, till dess att ben: måste vända sig bort. Hon bevördig-de bonom icke med något annat svar. — Idalia — började han, i afsigt att leda s.mftalet på något annat ämne, mindre obeb-gligt för honom: — Ni har förlorat all rätt att kalla mig med: detta förtroliga namn. Jag fordrar att land: och haf hädanefter måtte skilja oss åt. Låt: mig aldrig mera återse ert ansigte — aldrig, aldrig, aldrig! Hennes ädla vrede kunde icke annat än imponera på honom. Ofrivilligt, omedvetet drog han sig några steg tillbaka. — Gå, gå! fortfor hon, utsräckande sin erm mot bonom med en befallande åtbörd. Gål visa åtminstona-att ni vill godtgöra hvad pi brutit — ni kan göra det i någon ringa nån genom att för evigt befria mig från er åsyn. Han teg; minnen från det förflutna, som läge slumrat, hade plötsligt vaknat hos honom. Han kom ihåg allt hvad denna qvinna LDALIA : Rv