Dagens Nyheter – 3 augusti 1874, sida 1

så mycket i samma stund ni förklarar att ni sjelf vill göra er skyldig till förräderi? — Nej, visst icke;. men sffallet är ert brott, icke mitt. Mot sanningen, mot friheten, mot folken kan jag icke vara otrogenMen ni-har svikit dem — förrådt dem! Har vi ens någonsin, enligt löfte, arbetat för att gagna deras sak? Nej, det egna vinstbegäret, den glupska gnikenheten — se der driffjedern för era handlingar. — Bittra ord, i sanning! — Bittra? Gud förlåte er! Om det gällde att fälla ett fullkomligt sannt, opartiskt och hänsynslöst omdöme öfver ert beteende mot mig, månne språket eger ord nog stränga, nog svarta för att uttrycka ett sådant omdöme? Men — låtom oss ej leta efter dessa ord, utan må vi skiljas under tystnad. Jag kan icke öfverlemna er åt det öde, :som ni förtjenar; och ni vet orsaken, ni vet att det är för den enda varelses skull gom vi gemensamthållit kär, Fresta mig ej längrö till att Hämnas; om ri vill handla klokt, så gå — medan det ännu står i min förmåga att låta er oskadd undkomma, — Jag stannade här, såsom jag redan sagt, för att bispringa er om jag kunde — eller i händelse detta icke lyckades — för att erfara ert öde och söka straffa era fiender. Men min tack härför blef ej stor. Det är knappt tio timmar sedan jag hade den sors att se er i armarnie på en främling,