Dagens Nyheter – 1 augusti 1874, sida 2

Han -nedslog sin blick; åter uppstod hos honom en inre strid. Under en stund tvokade han — han hade ju ingen bögre önskan i lifvet än att den skiljemur, som hennes ofrivilliga förbehållsamhet upprest mellan dem, måtte rasa, så att ban kunde se henne sådan -honvar. Men hans medfödda hederskänsla, som aldrig tillät honom att i ringaste mån öfverträda pligtens bud, gjorde äfven nu sin starka inflytelse gällande. — Nej, svarade han; Blif trogen dig sjelf, och du skall aldrig blifva falsk mot mig... För öfrigt känner du mig ju: jag kan vänta. Och hon, som hörde honom,. visste att denna förklaring kostat honom en outsägligt stor sjelfuppoffring. : — Du är. mera högsint än någon menniska, med hvilken jag hittills semmanträffat, svarade hon honom. Hon hade nyss i sin tilfälliga svaghet nästan önskat, att han skulle befalla henne att. svika sitt ord; men icke desto mindre syntes han, henne nu ävnu: ädlare och dyrbarare än förr, just för det han icke delat hennes svaghet. — Men — men in:ages du ej af fruktan, fortfor hon, då jag säger dig, att en sådan man som han stått mig nära, varit min rådgifvare i lifvet? — Jag fruktar blott en enda fara —