Dagens Nyheter – 1 augusti 1874, sida 1

Plötsligt utbrast han, i det han lösgjorde sig ur hennes armar: — Ögonblicken äro dyrbara som hela år; låtom oss ej förslösa dem. En fiskarbåt är hvad som behöfves för vår räddning. Så vidt jag. ej minnes alltför orätt, måste en by ligga ej långt härifrån. Den bebos uteslutande af sjöfolk... — Ja, jag vet hvilken du menar. Om du går norrut ungefär en fjerdedels timmes väg, tror jag du skall finna den. Jag bar sjelf flera gånger sett denna by — den består af endast några få köjor. Gå dit nu straxt! — Skall jag gå och — lemna dig? — Ja, ty följas vi åt, måste vi båda omkomma. — Det är bättre, synes mig, än att vi bli skilda. — Nej, jag vill icke att du skall dödas med bourbonskt stål för min skull. Jag är känd öfverallt bär i trakten; och säkerligen finneg här ingen, som -ej hört min arrestering omtalas. Denna maskeraddrägt — de enda kläder jag för tillfället har att förfoga öfver — skulle genast ådraga mig uppmärksamhet. Du deremot ser ut som en marinaro; du kan förhyra båten, utan att bli misstänkt, du kan styra kosan hit, och sedan vi en gång väl åter sammanträffat här, kunna vi med våra pistoler, riktade mot båtegarens bröst, tvinga honom att låta oss