NIONDE. KAPITLET. Redan vid daggryningen hade flyktingarne uppnått hafskusten, fastän de för att kringgå Neapel måst göra en lång omväg, Nu fingo de uttröttade och: hungriga hästarne, gom badade, i svett, omsider stanna i skuggan af en väldig klippa, hvilken reste sig öfver den breda sträcka af fuktig sand, som här , bildade, gränsen mellan haf och land. Då Idalia såg på afstånd det spegelklara vattnet, hvars .böljor slumrade i den tidiga morgonstunden, utsträckte hon mot detsamma sina båda armar, likasom om hennes fäders hafsgud ännu lefde och kunde höra henne, då hon bad: — 0, haf! låt. mig. dela din frihet! Hon satte sig ned på en sten, och lutade sitt hufvud. mot den ;skrofliga klippan bakom sig. Hennes ansigte var blekt, en djup nedslagenhet syntes råda i hennes själ. De hade knappast utbytt ett enda ord. under hela den nattliga ridten; och de fortforo ännu att tiga. Han stod vid hennes sida och syntes också långtifrån glad. Plötsligt ntbrast hon: — Är du säker, om: att du-ej misstog dig? — Tror du, att en man glömmer den; som-sökt lönnmörda honom?