— 202 — — Ja, det ha åtminstone vijiidet gamla Skotland alltid ansett. Den gudomliga lagen tillerkänner oss denna rätt. Hans ansigte bar ännu oförsonlighetens prägel. — Den gudomliga? Den djefvulska — säg det hellre! Emellertid må du ha denna rätt eller icke, afstå derifrån för min skull! Han teg; men hon såg honom skälfva, der han stod framför henne. — Afstå derifrån, eller du dömer dig och mig till en olycksfull framtid. Intet svår — men kampen i hans inre afspeglade sig i hvarje ärag af bans änlets; hon förstod att han led förfärligt. — 0, nin älskade! yttrade hon, i det hon åter. drog honom allt längre bort från det ställe, der hans fiende sof. .Uppfyll denna enda bön, som jag ställer till dig, och du skall ega hela mitt lif. Låt honom vara — låt honom varå! Han tog allt ifrån mig; han skall ickö taga äfven dig. . Kow, kom, kom! Annu fortfor hån att göra motstånd, medan hon aflägsnade honom från hang mördare! — Blott ett enda ord! hviskade han till henne, och dervid brände hans läppar hennes hals och öra. Du nekar mig att hämnag. Gör du det af kärlek till mig — eller af medlidande med honom? . Dessa ögon, som enligt hans fulla öfvertygelse aldrig kunde ljuga, biickade längs