land, som strider för sin moraliska och religiösa frihet, och Spanien, som kämpar för sin politiska frihet, hafva emot sig samma fienucr: Trots alla de motgångar, som omgifva båda, Bkul Spanien liksom Tyskland nå målet för sina sträfvanden och det spanska folket kan i sin kamp mot den gemensamma fienden räkna på Tysklands oförbehållsamma och öppna vänskap. Den spanska tidningen Imparcial innehåller en kraftig artikel, rörande Frankrikes understöd till carlisterna. Imparcial förklarar, att om Frankrike fortfar på samma sätt som hittills, skall Spanien skilja sina intressen irån Frankrikes och vända sina sympatier åt annat håll, der det skall finna bundsförvandter, som äro mera villiga att lyssna till de fordringar, som civilisationen, friheten och Spaniens egna intressen betinga. Den franska regeringen synes nu också tagit något intryck af alla dessa anklagelser, som riktas mot densamma från utlandet rörande förhållandet till Spanien. Agence Havas meddelar att undersökningar blifvit anställda i de departementer, som gränsa intill Pyren6erna, och försäkrar att myndigheterna ej gjort annat än sin pligt och att de vapentransporter, som egt rum, icke gått öfver franskt område, utan fraktats på neutralt vatten, nemligeni floden Bidassoa, som genomskär Navarra och åtskiljer Frankrike och Spanien. LIndependance Belge anmärker dock, att om myndigheterna gjort sin pligt, kan man ej annat än förvåna sig öfver, huru Lizzagaray kunnat ostraffadt tåga genom södra Frankrike med sin stab för att begifva sig från Navarra till Catalonien; huru don Carlos gemål öppet kan hålla Hof inom de provinser, som gränsa intill Spanien och huru en carlistisk komit6 kan hafva sitt säte i Bayonne utan att man hindrar det. Om man derför stödjer sig på fakta, har kabinettet i Madrid säkerligen ingen svårighet att bevisa, att den undersökning, hvarom Agence Havas talar, icke synnerligen öfverensstämmer med verkliga förhållandet. Carlisternas ogerningar fortfara emellertid. Så berättar ett telegram från Madrid att Don Carlos anhang hedskjutit i Olot ej mindre än 73 tullembetsmän, 105 soldater, en öfverste och flera officerare, och ett annat telegram från Bayonne berättar, att carlisterna i Catalonien nedskjutit 235 fångar. Man invänder visserligen att många dylika underrättelser komma från Madrid och att regeringen der söker att göra allt för att förmå de europeiska makterna attintervenera, men omständigheterna synas dock gifva vid uanden att dessa underrättelser ej sakna all grund. Den spanska regeringen söker nu i sin tur att genom stränga åtgärder skrämma carlisterna. Så lät deni Barcelona arrestera 41 personer, hvaribland flera prester och adelsmän, hvilka skulle tjena till gisslan för de republikaner, som skjutas af carlisterna. Striden i Spanien närmar sig på det sättet så småningom samma metod, som följdes 1871 af Paris-kommunens anhängare.