Dagens Nyheter – 31 juli 1874, sida 1

MV örlåter mig. Förlåt mig all den synd, som dw vet mig ha begått — förlåt mig också allt, som: är -doldt för dig! En outsäglig ånger hade bemäktigat sig henne; hon stod framför honom såsom en brottsling inför sit domare; bönen. om förs låtelse tycktes vara så ifrig, behofvet af hans öfverseende så stort, som hade attentatet mot hans lif haft sin upprinnelse i hennes hjerna och mördaren, som sof i gräset helt nära dem, endast varit hennes redskap. Dock förmärktes intet tvifvel, ingen tvekan i det sva, som han i en allvarlig och sorgsen, men. obeskrifligt mild ton uttalade. — Förlåtelse — det är något, som jag anger icke behöfva ifrågakomma oss7emellan. Dock — om du tycker annorlunda, om du önskar min förlåtelse för någönting i ditt förflutna, nuvarande eller framtida 7lif, så --ger jag dig den nu er gång för älla: Din synd kan aldrig blifva så stor, att icke min kärlek: är större. Hon hörde detta, och hennes hufvud sänktes långsamt, till dess att hennes löppar vidrörde hans hand. Det var en hyllding, som hon aldrig kunnat förmå sig att bevisa någon krönt monark. Hennes ögon förblindades: af tårar, hennes. bjerta; nyss fyldt med en förtviflan, bitter söm döden, intogs af. en frid, ljuflig som lifvet,