Dagens Nyheter – 30 juli 1874, sida 2

Hon lät sina armarymed hvilka hon omslutit hans lif, åter sjunka ned, hon drog sig tillbaka öch lemnade honom fri. —Gå, om du vill, sade hon. Misstänk mig, om du vill! Hämnas den oförrätt, du lidit — om då vil! Men gör du det, rå sköla Vi aldrig mera råkas. Hans läppar öppnade sig; men han uttaJade ickeett ord. Han såg på henne med en ångestfull blick; det var en förfärlig kamp, som utkämpadös i häng inre — kärlek och hat, tid och tvifvel, stredo om. herraväldet öfver hafis själ, ee Välj! Hon sade detta helt lugnt —-och väntade. En djup suck häfde hang bröst. — Gode Gud! Du begär att jagskall skona tonom efter ett sådant brott, — Jag begär ingenting. Hämnas, det är din rättighet! Min. rättighes är att säga: jag vill sedan aldrig återse dig. v — För det jag är hans fiende? — Nej; för det att du tviflar på mig. Han var slagen; det föll honom icke jidare in att göra någon invändning mot hennes ja Dock kastade han ännu en dröjande batfall blick på platsen, der förrädaren slumrade. Derpå säokte han sitt hufF vud och vände sig bort, sägande: — Må din vilja ske, Jag, bringar; dig i dag ett offer, som för mig är tusen gånger mera. värdt än mitt eget lif: