Dagens Nyheter – 30 juli 1874, sida 1

— 193 — dig vandra omkring på vidsträckta ängar, beväxta med rikt : frodigt gräs, och ingen skall störa dig i din hvila. Intet betsel skall då vidare. besvära dig, och icke heller några sporrar. Medan hon så talade till hästen, sågs hunden, gom hon: hade vid sin sida, lägga nosen mot marken med tydliga. tecken till: oro: Straxt derefter hördes han morra argt; och då han åter upplyftade sitt hufvud, fästade han på gin herrskarinn en ångestfull, på en gång bedjande och varnande blick. — Hunden vädrar någon fara. Hvad är det, Sulla? frågade hon, i det hon med-en åtbörd, som djuret väl förstod, ålade honom att vara tyst. — En varg kanske. Vi skola taga reda på hvar han finng, för den händelse att han skulle våra af farligare natur än andra vargar, yttrade Erceldoune, i det han drog upp sin pistol samt med venstra armen sköt undan några tunga, löfrika grenar, hvarigenom han sattes i tillfälle att öfverskåda en del af den sluttning, som sträckte sig från höjden, der, stugan låg, mot den närgränsande dälden: Ett rop undföll honom, vildt, jublande som örnens skri, då han ser rofvet. under sina klor. Midt ibland löfverket förblef han stående en stund alldeles stilla, under det att de värsta passioner, hvaraf hans själ var mäktig, rasade inom honom. IDALIA. 21