Dagens Nyheter – 28 juli 1874, sida 2

— 178 — — Anse mig icke förtjena större heder för det att jag varit så kall. Derigenom ha mina brott blifvit ännu klandervärdare, synes det mig. Dessa oförnuftiga, sentimentala, qvinnor, som äro i stånd till att se en halfgud i, snart sagdt, hvilken simpel, hvardaglig man som helst, den der behagar efter. sträfva deras ömhet, ärd måhända, när allt kommer omkring, sannare och bättre menniskor, än jag, ehuru jag städse beträktat der som dårar. Derag käänslor äro åtminstone verkliga, ehuru sällan djupa och långvariga. Jag deremot du må öfvergifva mig, sedan du fått veta det, om du så vill, men veta det måste du — har aldrig kännt den allra ringaste tillstymmelse till ömhet för någon enda af: dem, som älskat mig; och dock har jag varit obarmhertig nog, syndig nog, gemen nog, som du kanske tycker, att aldrig derom upplysa någon bland dem, förrän han hunnit fästa sig alltför djupt vid mig för att: någonsin mera kunna frigöra sig från min inflytelse; Jag lät dem hoppas, jag lät dem tro, jag lät dem tänka att en ljuf belöning väntade dem, ända till dess att ja hade dem i mitt våld — så att deras mod och heder, deras kropp och själ tillhörde mig — så att jag kunde begagna dem sgåsom jag : ville för tillfredsställandet af min ärelystnad. Jag lät dem tänka, att jag älskade dem, -och då kunde jag fritt disponera öfver deras förstånd eller derag händer,