Dagens Nyheter – 28 juli 1874, sida 2

Article Image
En svensk naturforskares vandringar i Afrika. Konungariket Ondonga i Ovambolandet Den 10 oktober 1873. (Forts.) Jag vill nu återvända till den skärm jag byggde och berätta dagens vidare händelser. På morgonen hade jag endast druckit en bägare kaffe och stoppat i fickan ett par händer fulla med inchis (en vild lök, som infödingarne använda till föda) ifall jag skulle bli hungrig. Vid middagstiden hade jag skärmen färdig; men ansåg det alltför tidigt att gå tillbaka, hvarför jag beslöt att gifva mig ut i trakten och se om jag kunde finna något större villebråd. Något vildt fann jag ej, men fördjupade mig allt mer och mer i trakten, som öfverallt var lika: omvexlande täta skogar och mellan dem små gräsbevuxna slätter. Djurstigar och Buschmanstigar korsade hvarandra i alla riktningar. Mot aftonen började jag tänka på återvägen och observerade dufvornas flygt för att utröna hvaråt jag hade vatten. Jag visste dock att här funnos många vattenplatser på endast några timmars afstånd, hvarför jag ej kunde varal säker om dufvorna flögo att dricka vid Sesekop. Jag sökte derför efter spår af Buschmän och fann snart ett färskt sådant, samt följde det tyst och stilla för att ej skrämma bort folket. Snart fann jag en hel fåmilj, som var ute i skogen och samlade inchis. De sågo mig ej förrän jag var några steg ifrån dem. Mannen grep genast sin åge och sina pilar, men jag låtsade ej se denna demonstration, utan gick helt sakta och lugn emot honom, helsade med en hälften dof och hälften sjungande ton morö och räckte honom hand, hvarefter jag på samma sätt helsade hela familjen, som bestöd af hans hustru, eh ung, särdeles vacker, lång och smärt qvinna, samt några barn och gamla gummor. Då helsningen var förbi, ställde be min bössa mot ett träd, upptog min näsduk nch torkade sveften ur mitt ansigte. Mannen stod helt handfallen med sin båge och sina pilar i handen och visste ej hvad han skulle tåga sig till emot en flendo, som ställde ifrån sig sina vapen, då han sjelf stod färdig till strid. Nu vinkade jag mannen att komma närmare och sätta sig ned bredvid mig. Han ställde från sig sina vapen och följde min kallelse, synbarligen så förvånad öfver allt dettä, att han ej hade mycken reda på hvad han giorde. .Nu sade jag honom, att jag kommit till hans hvarf för att han skulle gifva mig vatten. Han hade intet vatten, det visste iag förut, ty Buschmännen gå, såsom de vilda djuren, morgon och afton till en källa och dricka, men taga ej vatten hem till sig. Buschmannen frågade om jag hade tobak. Ja, det hade jag, och långt borta, vid de hvita männens packoxe, vagnen, hade jag ännu mera tobak. För att reta hans aptit, men ej tillfredsställa den, gaf jag honom en liten bit och sade honom, att om han ville visa mig kortaste vägen till Sesekobba, buschmännens namn på Sesekop, skulle jag gifva honom. ännu mera. Öfver detta löfte blef mannen mycket glad och sade: du har gifvit mig tobak, nu skall du äta med mig. Artigheten fordrade att ej säga nej. En träho framsattes, lika dem, hvarur vi i Sverige gifva grisarne deras föda, i denna ho lades rå inchig, hela familten lägrade sig i en krets och måltiden begynde. Jag åt några lökar, men sade mannen att, emedan jag gått lång väg, jeg ej kunde äta förrän jag fått vatten. Nu nödgåde han mig att taga med mig inchis. Jag visade honom, att jag förut hade sådana i fickan; men, för att ej stöta min värd, tog jag dock ett par händer fulla. Nu voro vi färdiga till uppbrott. Jag lät. mannen gå före såsom vägvisare; efter mig följde hans hustru, bärande på axlarne en liten treårig pilt och ledsagad af tre tnga, svarta genslemän, hennes söner, väpnade, äfven de, med spjut och bågar. Hvarför hustrun och barnen följde vet jag ej så noga; möjligen var det för att efterse att jag ej skulle äta upp deras pappa. Han erbjöd sig att under vägeu bära min bössa. Jag lät honom i stället bära min fjärilshåf. Vi hade flera mil att vandra, innan; vi kommo till vagnen; jag hade aflägsnat mig längre än iag trott. Männen visste fullkomligt hvar vagnen stod, hvilket visade, att han förut varit nära, men ej vågat sig fram. Nn hade han dock mod. Jag tillsade honom att sätta sig vid elden bland vårt

28 juli 1874, sida 2

Thumbnail