Dagens Nyheter – 25 juli 1874, sida 1

man RA Oh grn honom sedan? Om han haft en tro, som varit fast, och en kärlek, som varit tillfyllestgörande, skulle han till sist ha ly.kats rycka henne ifråa mörkrets makter. Hon svarade honom icke, utan förblef en stuad sittande helt tankfull. Hon reflekterade öfver arten af hans tillgifvenhet och tyckte sig stå i en ofantlig tacksamhetsskuld till honom. Ingenting i verlden syntes henne dyrbarare än just detta oinskränkta förtroende, som han bevisade henne. Och orsaken härtill är lätt förklarlig: hon visste nemligen med sig sjelf att hom icke hade någon rättighet att göra anspråk derpå, och hon hade långt före detta icke utan bitter smärta insett, att hon med all sin rikedom, all sin skönhet och makt dock var beklagansvärd i jemförelse med den fattigaste, den oansenligaste menniska, som åtnjöt — med rätta åtnjöt — förtroende. — Hör mig, sade hon till sist, i det bon böjde sig ned öfver honom, smekande hang hår och hans kinder. Så mycket af mitt lif, som jag kan omtala för dig, vill jag omtala. — du skall derigenom erhålla ett något klarare begrepp om min person och mina förhållanden än det du eger. Jag är af grekisk härkomst, som du vet; och jag tviflar på att bland nu lefvande menniskor någon enda finnes som bland sina förfäder räknar förnämligare personer än jag. Min ätt — nej, IDALIM 20