Dagens Nyheter – 25 juli 1874, sida 1

vägra att lemna dig. Jag tycker visst icke om att vara Lhemlighetsfull — långt derifrån; men det är en grym nödvändighet, icke mindre obeveklig än de gamles öde, som binder min tunga. Vi veta att. intet öde finnes; men vi skapa åt oss sjelfva en lika sträng tuktomästare genom våra egna handlingar. Om min barndom kan jag tala alldeles öppet, men med Julian Vassalis död inträder den tid, för hvilken jag endast ofullständigt kan redogöra, Jag hade hos mig personer, som förstodo att skickligt vidröra hvarje sträng i min själ, för att dymedelst beherrska mig. Jag var ärelysten; de kittlade min ärelystnad. Jag älskade höghet och makt, de öfvertygade mig om möjligheten att kunna uppnå höjder, vid tanken hvarpå klokare hufvuden än mitt skulle ha gvindlat. Man sade mig att jag hade en Helenas skönhet; och sjelf visste jag, att jag hade ett manligt mod, och jag trodde mig äfven känna att jag hade detta snille, denna andens styrka, som anses för mannens ädlaste gåfvor. Tänk icke om mig att jag är fåfäng för det jag säger detta. Gud vet att all min fåfänga är död, om någon sådan funnits hos mig; men jag kan nästan säga, att jag städse varit alltför stolt för att gerna ha kunnat samtidigt vara behäftad med denna svaghet. Och det var genom högre lockelser än dem, som fresta fåfängan, man narrade mig. Jag älskade fribeten; jag älskade