han kommit och sade honom att om vi vidare funne honom i vår väg, kunde han vara beredd på att utan förbarmande blifva skjuten. Han skummade af raseri, men vågade ingenting göra, och vi hafva sedermera ej sett honom. Dylika kraftyttringar äro här ofta nödvändiga och endast fruktan håller en sådan herre i tygeln. Vågade han, skulle han gerna mörda hvarje hvit man. Vid en vattenplats, kallad Ballamfountain, hvarest var särdeles godt om vildbråd och der jag sköt mycket fåglar, träffade vi en jägare, mr Brooks, med hans hustru och sex barn. Han är född i kolonien och hans fru i Holland. Mr Brooks och hans son, mr William, jaga ensamma, endast med tillhjelp af några Buschmän. Såsom en bild aflifvet här vill jag meddela något af denne mans historia. Mr Brooks var en rik man och bosatt i Lilla Namaqua-landet. Han hade hästar, oxar och småsboskap i mängd och utsände handelsagenter kring hela landet. Så upptäcktes diamantminorna, och han, som många andra, greps af febern och beslöt att med kreatur och familj draga upp till minorna för att genom försäljning af boskapen i hast blifva omätligt rik. Han bodde vid Springbock fountain, hvarom jag förut skrifvit, då jag vistades der. För att komma till diamantminorna måste således mr Brooks passera Oranjefloden. Detta var år 1870. Han kom lyckligt öfver floden, men på dess norra strand blef han anfallen af ett vildt folk, kalladt Koranerna!), som bodde på öar i floden. De dödade två af hans tjenare, och då han fruktade att samma öde kunde hota hans familj, befallde han sina tjenare att icke försvara sig och sade till Koranernas höfding, att han gerna fick taga allt, blott han lemnåde honom qgvar en vagn och ett spann oxar, så att han kunde föra sin hustru och sina barn derifrån. Då höfdingen ingick på detta förslag, drog den förr rike mannen bort med en dålig vagn och åtta oxar samt några gevär och ett par skålpund krut, som hans tjenare lyckats smyga undan. Nu begaf han sig in i vildmarken och gömde der sin skatt, hustru, barn och vagn, samt vände med sina tjenare tillbaka mot Koranerna för att söka återfå något af sin egendom eller utkräfva hämd. Han fann många af denna stam, men kunde ej förmå dem att säga, hvarest de gömt det från honom röfvade. Med egen hand sköt han fem män, bland dem höfdingens broder. På honom krossade han först båda benen med en kula, utan att dock förmå honom att bekänna något; sedan sköt han honom ett hagelskott midt i ansigtet, lika förgäfves, sist dödade han honom med en kula?) Mr Brooks var en god skytt, han hade ofta jagat för nöjes skull, nu beslöt han att göra jagten till sitt yrke och åter arbeta sig upp. Nya olyckor kommo dock: Mr Brooks drog upp till Damaralandet och blef der anfallen af en gångbar ögonsjukdom, så att han ett helt år var nästan blind. Under denna tid föll han en mörk natt ned i ett hål på marken och bröt sin fot, så att hän ej kunde gå. Han, hustru och barn egde nu ej mera än kläderna de hade på sig; dock stannade hans tjenare qvar hos honom. Dessatjenare voro at de så illa beryktade berg-Damaras. De födde nu sin husbonde och hans familj på så sätt, att de gingo utmed hundarne och läto dem bita harar och schakaler samt plockade inchis, en art vild lök, hvaraf berg-Damaras och Buschmännen till största delen lefva. Det lilla förrådet af krut måste sparas, och mot årets slut blef mr Brooks så återställd, att han lyckades skjuta tre strutsar. Nu började utsigterna ljusna, och i denna stund är mr Brooks en oberoende man och en af de skickligaste elefantoch strutsjägarne i landet. Hans äldste son är nu femton år och fadrens trogne hjelpare. Mr William är en gärdeles älsklig, halfvild gosse, som den ena stunden, då hans verkliga natur får råda, är mild och blyg som en un flicka, dei andra stunden med kallt blo skjuter ett lejon eller en menniska — fullt öfvertygad, att båda delarna är lika rätt. Jag frågade en dag mr William, om han ville följa mig till Sverige. Det ville han nog, sädö ban, men han fruktade att svenskarne skulle döda honom, öm han kom till deras land. Jag förklarade, att svenskarne ej voro lika Buschmännen, de döda ej främlingar, som komma till dem. Mr William såg tankfull ut en stund och frågade slutligen, om det fanns judar i Sverige. Då jag bejakade detta, sade han, att han läst i en bibel, huru judarne dödat The Lord (Herren) och spikat honom med utsträckta armar på ett kors. Då judarne kunde göra så med The Lord, fruktade mr William, att om han kom till Sverige, de skälle göra på samma sätt med honom. Jag försökte förklara denna händelse för honom och lyckades befria honom från farhågan för våra dagers judar: Då Vi den 12 äurustrlomnade Ballamfountain, förenade sig med oss några andra jär gare, en Numaqua-höfding, vid namn Petrug Svartboy, med ett stort följe uf Namaquas och Buschmän, samt en gammel neger, Old Hans, en äfventyrare, somen tid varit i tjenst hos mr Andersson. Han lär ha deltagitier mängd uppror och krig mot engelsmånnen, at dem blifvit tillfångatagen och dömd till AA . KO a a of KR