destime. htm s en sanna nn En svensk naturforskares vandringar i Afrika. För läogre tid sedan erhöllo vi åter kort efter hvartannat två bref från hr G. De Vylder, som för ett par år sedan begaf sig från Kap bort till sydvestra Afrika och der gör naturvetenskepliga samlingar. Då utrymmet nu tillåter det, meddela vi ett kort sammandrag af det ena brefvet och nästan i helhet det andra, hvilket lemnar eh både trogen och uzaderhållande skildring af land och folk. Omarum i Damaralandet. Den 27 juli 1873. Den 18 juli lemnade vi Ötjembingue och begåfvo oss på väg till Omarum, den betydligaste handelplatsen i Damaralandet, belägen tjugotvå dagsresor öster om Hvalfiskbugten. Sällskapet utgjorde 6 personer, föreståndaren för karavanen, mr B., en finsk missionär från Ovambo, rr Reijoner, och jag, samt trenne tjenare, hvaribland en äldre neger, en skicklig kusk, som förut Yarit med Andersson. Vi medförde 16 oxar, 3 hästar och 3 hundar, men inga getter eller får, emedan vi hoppades att under vägen kunna af Damarafolket byta oss till sådana, Vår beräkning slog Gock felt, emedan folket för vattenbrist lemnat denna del af landet. Svårigheten ökades deraf, att vår väg gick på en flodbotten, hvilken bestod af mycket lös sand, så att vagnshjulen sjönko djupt ned. Under denna resa ledo vi icke allenast af törst, utan äfven af köld, emedan nätterna ofta voro så kalla, att marken var hvit af frost. En stormig natt voro vi utsatta för en kyla, som genomträngde täcken och filtar. Vi hade lagt oss att sofva med tvenne rockar på, emedan elden, kring hvilken vi lågo i cirkel med fötterna vända mot densamma, denna natt gaf föga värme. Ingen ved fanns nemligen att tillgå, utan vi måste både laga vår mat och hela natten underhålla vaktelden med torr kreatursspillning, hvilket bränsle sprider föga värme. Här i Afrika måste det dock ganska ofta användas och är i Kaplandet på många ställen det enda som finnes. Den 26 juli framkommo vi lyckligen: till Omarum, hvarest vi, med den stora gästfrihet man alltid röner i detta land, mottogos af en bland de här bosatta svenskarne, händlanden mr Es, Under denna resa ökades minga samlingar med ön mängd fåglar. Konungariket Ondonga i Ovambolandet Den 10 oktober 1873, Efter treåne dagars vistelse i Omarum begåfvo vi oss den 29 juli på väg till Ondonga i Ovambolandet, dit vi lyckligen anlände den 1 oktober. Vårt sällskap blef vid affärden från Omarum betydligt förstärkt genom två unga Namaquas, hvilka fölide mod för att jaga, samt fyra Damgras med deras qvinnor och barn, hvilka ledsagade oss utan någon annan synlig orsak, än den att hjelpa öss med uppätandet af de djur wi sköto. Jag frågade en af dessa Damaras, hvarför han följde oss. Derpå svarade han, att han var uppassare åt oxarne. Huruvida dessa engagerat honom eller ej kunde svårligen ledas i bevis, och derför fick han utan vidare invändning blifva qvar: Dessa Damaras gjorde -oss ganska mycken förtret. Jag måste många gånger handgripligen tillrättavisa dem och äfven hota dem med att skjuta benen af dem — naturligtvis endast ett tomt hot. Under de första dagarne hade vi godt om vildbråd. Jag sköt en mängd fåglar, bland annat en sällsynt art papegoja. Den 2 augusti kommo vi till den sista af Damaras bebodda platsen, Odomgombo, der vi lågo qvar till den 4, då vi lemnade Damaralandet ock inkommo i den vidsträckta öken, Buschmanland, som i norr skiljer detta land från Ovsambo. Denna öken är endast bebodd af Buschmän och de ännu mera vilda bergDamaras. Af dessa senare har jag ej sett mera än deras spår i sanden och är ganska belåten med att ej hafva gjort deras närmare bekantskap; ty det säges, att den sällan slutar utan strid. Detta folk håller sig emellertid nu -afstånd, emedan alla både hvita och svarta skinta: dem, hvar de finna dem. Samma fiendtliga stämning gör sig äfven gällande mot en del vilda Buschmän i denna öken, särdeles efter det af mig förut omtalade mordet på Perera, men med dessa har jag fått göra närmare bekantskap och funnit att de äro en god del bättre än sitt rykte. ra : er Dessa Buschmän äro at en helt annan stam än de, som bo i Namaqualandet. De äro mera storväxta, af ljusare färg, hafva ett helt annat språk och äro ett ganska vackert folk. Den allmänna förföljelsen gör dem dock skygga och vilda. . Höfdingen vid Odomgombo var en ståtlig gubbe; som; ovilkorligen påminte mig om beskrifningen af det gamla Roms patricier. : Vi skildes dock på ett ganska ledsamt sätt från honom. Orsaken till missämjan var en af de unga Namaquas, som följde oss. Denne var en för alla okänd man. Jag blet efter någrå dagar förvånad öfver den unga karlens språkkunskap: han talade namaqna, damara, holländska och engelska. Jag tog honom. i anledning deraf. i förhör, och det befanns; att han var en Naämaqua-prinsyhvilken troligen reste tör att spionera på Damaras. Vid denna plats ämnade dessa köpa gevär och krut af oss, men den unga prinsen Om i gräl med dem, till följd hvaraf Damararöfdingen och hans folk singa hart och läta