Dagens Nyheter – 24 juli 1874, sida 2

— Det är en ömklig lokal jag träffat på, sade Erceldoune, då han återkom till Idalia. Jag vet knappast, huru Jag skall kunna bedja dig stiga in i den tärfliga, förfållna bonpingen. — men nöden har ingen lag Kommen till stället, såg sig Idalia omkring, med välbehag betraktande den rika, imposanta natur, som här tedde sig för hennes blickar. — Det är ju, ett riktigt paradis! utbrast hon. Det måtte vara lätt att glömma verlden, när man lefver i en så förtjusande ödemark, eller hvad säger du? Han avarade benne blott med en blick, som dock var vältaligare än några ord. Kojaa innehöll tvenne rum, ochitill det inre af dessa förde ban Idalia. Dereftor gick han ut oah vattnade hästarne, gaf dem hvar sin kaka af det grofva bröd, som bestods i kojan; samt band dem sedan i skuggan af en stor ceder. Han tvättade vidare sig sjelf i bäcken samt ordnade sin fiskaredrögt så godt sig göra lät. När allt detta väl var undangjordt, började han fundera på huru han skulle få något att äta åt Idalia. Ått Han sjelf var hungrig och törstig, attt han ännu hade feber i följd af sina sår, det kände han icke, let kom han icke ihåg. Han hade ingen tanke ör annat än Idalia och hennes välbefinnande. Det var ej. första gången han fann sig Örsatt i nödvändighet att anskaffa föda i