Dagens Nyheter – 24 juli 1874, sida 2

en vildmark; han Kadoö vant sig att sjelf ur natärens egen hand taga då gåfvor, hon har att erbjuda; samt att genom arbete och OM tanke: göra. sig detn till godo. Också diöjde det icke-länge, förrän Han lyckats uppfinga åtskilliga mindre fiskar ur bäcken sarit . plockat ihop en ickö obetydlig qvantitet af de-läckraste amultron. Han tillagadöe sjelf fisken och sgörverade den jenite smultronen och det svarta brödet på ett så behagligt sätt, att hans fästmöj öm hon också varit dubbelt så bortskämd och icke hälften så hungrig, säkerligen skulle låtit alltssmmans sig väl smaka, Han betäckte det grofva bordet i stugan: med en duk af den finåste gröpar mossa, en bukett af fagriikogablommor ställdes i ett glar midt på bordet, som garneradea med vindrufklasår. Smwultronen uppladeg amskfullt-i ett slags korg, som han i hast sämmanflätat af löfblad; och den stekta fisken placerad! hän på en tällvik af lerå, tillhörig: derus värdfolk, och hvars bräddar han: äfvenledes sirat med blommor. Bordet inbars till Idalis, eom vid dess enblick intogs af en djup rörelse, en känsla af innerlig tacksamhet. — Hvilken outslglig hängifvenhet hans hjerta gömmer! tänkte hon. Jag kan blicka litin buru länge och huru djupt som helst, och jag skall icke finna der något, söm ej ir godt och -ödelt; Oj om han kunde säga letsamma om mig! 2