Dagens Nyheter – 24 juli 1874, sida 1

för mig skall han blifva en välsignelse, om han befriar mig från bördan att lefva utan dig. Och hvad min trohet beträffar, Var förvissad om stt den skall bestå hvarje prof. Tiden har ingen makt deröfver, och omständigheterna ej heller. Idalia, jag är din; du eger ej blott min kärlek, utan äfven mitt förtroende — och förtroendet är ju grunden och vilkoret för all kärleks beständighet. Om din pligt ålägger dig att ha hemligheter för mig, vill jag tåligt och med glädje vänta tills du kan yppa dem, utan att bryta gifna löften, utan att handla ohederligt. Jag fruktar icke hvad du döljer för mig. Ack! min älekade, kunde jag väl begära att du skulle skänka mig din ömhet, om jag ej till gengäld ville skänka dig ens någonting så ringa som mitt förtroende? — Så ringa, säger du? Och du talar dock om en gåfva, som är mera värd än kronor och kungariken, och jemväl mera sällsynt. Hon hade åhört homom under tystnad. Hennes ansigte var mycket blekt och hennes bufvud sänkt. Hon fann sig sjelf så ytterst ovärdig den tillit, som han visåde henne. — Ar den det? svarade han. Då är ell kärlek en lögn. Emellertid må bärmed förhålla sig huru som helst; jag säger blott: mottag mitt oinskräkta förtroende — det är det enda jag har satt gifva dig! IDALIA: Ed