dem så, som Hon respekterade denne flärdfrie, redlige, hjertegode man. —Ach, förlåt mig! sade hon. Jag skulle ingenting Högre önska än att mitt yttrande vore osant! Jag skuile ingenting högre önska äv att ditt ödes farkost hbvilade i en Iugn och fredlig hamn, dit inga stormar kunde nå. Du bar tyvärr funnit en ankarplats, sorn är allt ännat än säker. Hvarför vilja männen; alltid älska den eller det, som det är farligt att älska? Han såg på henne med en allvarlig frågande min. — Farligt? Hvad är det du fruktar för mig? — Allt. — Allt! Jaså, du sätter ett bra ringa förtroende till min förmåga att uthärda, att motstå, att lida och strida. Hvad är det du fruktar mest? T — Mig sjelf. Deras blickar möttes. Hans ansigte bleknade, — Du menar att — du kanske skall öfvergifva mig? — Nej, det menar jag icke. Hon talade långsamt, likasom om hvarje ord kostade benne en bitter smärta, en mödosam ansträngning. Hon fortfor: : j — Jag har aldrig svikit ett förtroende; och det du skänkt mig är det högsta, det mest