befanns, att han var en Namaqua-prins, hvilken troligen reste för att spionera på Damaras. Vid denna plats ämnade dessa köpa gevär och krut af oss, men den unga prinsen kom i gräl med dem, till följd hvaraf Damarahöfdingen och hans folk gingo bort och läto ej mera se sig. Vi gåfvo nu den unge prinsen tobak, kött och ris för några dagar, befallde honom att återvända samma väg han kommit och sade honom att om vi vidare funne honom i vår väg, kunde han vara beredd på att utan förbarmande blifva skjuten. Han skummade af raseri, men vågade ingenting göra, och vi hafva sedermera ej sett honom. Dylika kraftyttringar äro här ofta nödvändiga och endast fruktan håller en sådan herre i tygeln. Vågade han, skulle han gerna mörda hvarje hvit man. Vid en vattenplats, kallad Ballamfountain, hvarest var särdeles godt om vildbråd och der jag sköt mycket fåglar, träffade vi en jägare, mr Brooks, med hans hustru och sex barn. Han är född i kolonien och hans fru ji Holland. Mr Brooks och hans son, mr William, jaga ensamma, endast med tillhjelp af några Buschmän. Såsom en bild aflifvet här vill jag meddela något af denne mans historia. Mr Brooks var en rik man och bogatt i Lilla Namaqua-landet. Han hade hästar, oxar och småsboskap i mängd och utsände handelsagenter kring hela landet. Så upptäcktes diamantminorna, och han, som många andra, greps af febern och beslöt, att med kreatur och familj draga upp till minorna för att genom försäljning af boskapen i hast blifva omätligt rik. Han bodde vid Springbock fountain, hvarom jag förut skrifvit, då jag vistades der. För att komma till diamantminorna måste således mr Brooks passera Oranjefloden. Detta var år 1870. Han kom lyckligt öfver floden, men på dess norra strand blef han anfallen af ett vildt folk, kalladt Koranerna), som bodde på öar i floden. De dödade två af hans tjenare, och då han fruktade att samma öde kunde hota hans familj, befallde han sina tjenare att icke försvara sig och sade till Koranernas höfding, att han gerna fick taga allt, blott Han lemnade honom qvar en vagn och ett spann oxar, så att han kunde föra sinhustru och sina -barn derifrån. Då höfdiogen ingick på detta förslag, drog den förr rike mannen bort med en dålig vagn och åtta oxar samt några gevär och ett par skålpund krut, som hans tjenare lyckats smyga undan. Nu begaf han sig in i vildmarken och gömde der sin skatt, hustru, barn och vagn, samt vände med sina tjenare tillbaka mot Koranerna för att söka återfå något af sin egendom eller utkräfva -hämd. Hen fann många af denna stam, men kunde ej förmå dem att säga, hvarest de gömt det från honom röfvade. Med egen hand sköt han fem män, bland dem -höfdingens broder. På honom-krossade han först båda benen med en kula, utan att dock förmå honom att bekänna något; sedan sköt han honom ett hagelskott midt i ansigtet, lika förgäfves, sist dödade han honom med en :kula:?) Mr Brooks var en god skytt, han hade ofta jagat för nöjes skull, nu beslöt han att göra jagten till sitt yrke och åter arbeta sig upp. Nya olyckor kommo dock: Mr Brooks drog upp till Damaralandet och blef der anfallen af en gångbar ögonsjukdom, så att han ett helt år var nästan blind. Under denna tid föll han en mörk natt ned i ett hål vå marken och bröt sin fot, så att han ej kunde gå. Han, hustru öch barn egde nu ej mera än kläderna de-hade på sig; dock stannade hans tjenare gqvar: hos-honom. Dessatjenare voro.at. de säilla beryktade berg-Damaras. De födde nu sin husbonde och hans familj på så sätt, ätt de gingo ut med hundarne-och läto dem bita harar och schakaler samt plockade inchis, en art vild lök, hvaraf berg-Damaras och Buschmännen till största delen lefva. Det lilla förrådet af krut måste sparas, och mot årets slut blef mr. Brooks så återställd, att han lyckades skjuta tre strutsar. Nu började utsigterva ljusna, ochi denna stund är mr Brooks en oberoende man: och en-af de skickligaste -elefant--och strutsjägarne i landet, Hans äldste son är nu femton år och fadrens: -trogne -hjelpare. Mr William är en särdeles sälsklig, halfvild gosse, som den ena -stunden, då hans verkliga natur får råda, är mild och blyg. som en Nag flicka, den andra stunden med kallt blo skjuter ett lejon eller en menniska — fullt öfvertygad, att-bådadelarna är lika rätt. Jag frågade en dag. mr William, om han ville: följa mig till Sverige: Det ville han nog, sade, han, men han fruktade, att svenskarne skulle döda honom, om han kom till deras Jand. Jag förklarade, alt svenskarne ej voro lika Buschmännen, de döda ej främlingar, som komma till dem. Mr William såg tankfull ut en stund och frågade slutlien, om. det fanns judar i Sverige. Då jag ejakade aetta, sade han, att han läst i en bibel, huru judarne .dödat The Lord (Herren) och spikat :honom med utsträckta ar1) Efter koranen, en vild ochskygg fågel, som lefver ensam i dessa öknar. N