för karavanen, mr B., en finsk missionär från Ovambo, mr Reijoner, och jag, samt trenne tjenare, hvaribland en äldre neger, en skicklig kusk, som förut varit med Andersson. Vi medförde 16 oxar, 3 hästar och 3 hundar, men inga getter eller får, emedan vi hoppades att under vägen kunna af Damarafolket byta oss till sådana. Vår beräkning slog dock felt, emedan folket för vattenbrist lemnat denna del af landet. Svårigheten ökades deraf, att vår väg gick på en flodbotten, hvilken bestod af mycket lös sand, så att vagnshjulen sjönko djupt ned. De uttröttade oxarne förmådde snart ej taga ett steg längre, de syntes färdiga attstupa, och vi voro tvungna att släppå dem lösa. De återvände icke förr än följande dag. Med vattenkantinen på ryggen och bössan i hand, måste jag uppsöka en två — engelska — mil bort belägen vattenplats. Vattnet fanns här i två djupa brunnar i sjelfva flodbotten. Man hade intet att upphemta det med, utan en trädstam var nedsatt mot brunnens botten och räckte up till kanten af densamma. På de utskjutande grenarne klättrar man ned i brunnen och fyller sitt vattenkärl. Under denna resa ledo vi icke allenast af törst, utan äfven af köld, emedan nätterna ofta voro så kalla, att marken var hvit af frost.. En stormig natt voro vi utsatta för en kyla, som genomträngde täcken och filtar. Vi hade lagt oss att sofva med tvenne rockar på, emedan elden, kring hvilken vi lågo i cirkel med fötterna vända mot densamma, denna natt gaf föga värme. Ingen ved fanns nemligen att tillgå, utan vi måste både laga vår mat och hela natten underhålla vaktelden med 4orr kreatursspillning, hvilket bränsle sprider föga värme. Här i Afrika måste det dock ganska ofta användas och äri Kaplandet på många ställen det enda som finnes. Den 26 juli framkommo vi lyckligen till Omarum, hvarest vi, med den stora gästfrihet man alltid röner i detta land, mottogos af en bland de här bosatta svenskarne, handlanden mr Es. Under denna resa ökades mina samlingar med en mängd fåglar. Konungariket Ondonga i Ovambolandet Den 10 oktober 1873. Efter trenne dagars vistelse i Omarum begåfvo vi oss den 29 juli på väg till Ondonga i Ovambolandet, dit vi lyckligen anlände den 1 oktober. Vårt sällskap blef vid affärden från :Omarum betydligt förstärkt genom två unga Namaquas hvilka följde med för att jaga, samt fyra Damaras med deras qvinnor och barn, hvilka ledsagade oss utan någon annan syn: lig orsak, än den att hjelpa oss med uppätandet af de djur vi sköto. Jag frågade en af dessa Damaras, hvarför han följde oss. Derpå svarade han, att han var uppassare åt: oxarne: Huruvida dessa:engagerat honom eller ej kudde svårligen ledas i bevis, och derför fick -han utan vidare invändning blifva qvar. . Dessa .Damaras. gjorde oss ganska mycken förtret, Jag måste många gånger handgripligen tillrättavisa dem och äfven hota dem med att skjuta benen af dem — naturligtvis endast ett tomt hot. Under de första dagarne hade vi godt om vildbråd. Jag sköt en mängd fåglar, bland annat en sällsynt art papegoja. Den 2 augusti kommo vi till den sista af Damaras bebodda platsen, Odomgombo, der vi-lågo qvar till den 4, då vrlemnade:Damaralandet och inkommo i den vidsträckta öken, Buschmanland, som i Borr skiljer detta land från Ovambo. Denna öken är endast bebodd af Buschmän och de ännu mera vilda berg-Damaras. Af dessa senare har jag ej sett mera än deras spår i sanden. och är ganska belåten med att ej hafva gjort deras värmare bekantskap ; ty det säges, att den sällan slutar utan strid. Detta folk håller sig emellertid nu på afstånd, emedan alla både hvita och svarta skjuta dem, hvar de finna dem. ; Samma fendtliga stämning gör sig äfven gällånde -mot en del vilda Buschmän i denna öken, särdeles efter det af mig förut omtalade mordet på Perera, men med dessa har jag fått göra närmare bekantskap och funnit, att de äro en god. del bättre än sitt rykte. Dessa Buschmän äro at en helt anranstam än de, som boi Namaqualandet. De äro merå storväxta, af ljusare färg, hafva ett helt annat språk och äro ett ganska vackert folk. Den allmänna förföljelsen gör dem dock skygga och vilda. Jåäg skulle gerna gifva eder en fullständig beskrifning af detta intressanta folk, men tiden medgifver ej nu:en sådan, derför måste jag gömma den till frantiden, då jag hoppas att få ordna mina många minnen och anteckningar : Höfdiagen vid Odomgoribo var en ståtlig gubbe, som ovilkorligen påminte nig om beskrifningen af det gamla Roms patricier. Vi skildes dock på ett ganska ledsamt sätt från honom; men jag hoppas, att visåter skola blifva goda vänner, då vi på återvägen komma till hans plats. Orsaken till missämjan var en af. de unga -Namaquas, som följde oss. Denne var en för alla okänd man. Jag blet efter några dagar förvånad öfver den unga karlens språkkunskap: han talade namaqua, damara, holländska och -engelska. Jag tog hanom i anledning deraf I förhör ach dat