triserat hans nerver, bringande -honom en en kraft, omöjlig att motstå. — Min älsksde, min älskade, förlåt mig! utbrast han. I den himmel, dit du lyftat mig, glömmer jag din fara. — Var icke glömskan ljuf? frågade. hon med ett sorgset leende; Skulle man under en kapplöpning, af hvars. utgång. lif och. frihet bero, få hvila sig föratt tala om;sådana saker, g2om vi. här .afhandlat. . Enligt min tanke ligger den. största visheten uti att trotsa. ödet, så länge man kan. — Ödet? Det finnes intet ;annat öde än det, som en stark hand skapar eller en svag band förstör. i — Men — är icke jag ditt öde? Hon yttrade detta i ,skämtsam ton: det var en tanke, en mycket sann tanke, som tillfälligtvis uppstod hos henne, och som hon utan värmare betänkande. uttalade. Hon var så van att leka med sina slafvarg känslor. — Du vet det, svarade ban henne. Hvarför gäckas du med den, hvitkens lif d.har i ditt våld? Förebråelsen trängde direkt till hennes hjerta; men det var icke sjelfva orden utan den: värdiga och på samma gång obeskrifligt ugna. och vältaliga ton, hvari de utsades, som rörde ; henne, . Hon hade aldrig förr blifvit tillrättavisad af sina älskare; men också hade-hon aldrig respekterat någon af