Dagens Nyheter – 23 juli 1874, sida 1

to 0 SPV Han smålog mot henne. — Om jag det gör, märker jag det åtminstone icke. Några skråmor! — ett obetydligt sår! Tycker du väl att jag på en sådan dag som denna skulle kunna komma ihåg slika bagateller? — Jag gör det emellertid. Detta obetydliga sårt var dock nog till att för en icke just särdeles lång stund sedan beröfva dig din styrka, så att du föll till marken, såsom hade du varit döende... — En hastigt öfvergående svimning, ingenting annat. Tro mig, tusen likadana sår skulle icke kunna förskräcka mig. Jag har varit till hälften soldat i all min tid. — Det har också jag varit. Om medan hon yttrade detta, slet hon lös en del af de fina, hvita spetsarae på sin maskeradklädning samt doppade dem sedan i det klara vattnet, som uppvällde under eken, så att de blefvo kalla och genomvåta. Härefter tog hon ett bredt sidenband, som hon haft om lifvet, och lade de blöta spetsarne derpå. — Böj dig ned, sade hon i vänlig, kärleksfull ton. Han böjde sig ned, såsom hon tillsagt honom; men i och med detsamma räckte han fram sin hand och ville fatta sidenbandet. — Icke så! yttrade han. Du skall ej vara min uppasserska.