Dagens Nyheter – 23 juli 1874, sida 1

värdefulla, som någonsin blifvit mig bevisadt. Men om du fäster dig vid mig, om du fäster ditt öde vid mitt, skall din kärlek, din tro, komma att sättas på et hårdt prof. Du skall atan tvifvel få uistå svåra lidanden, som jag — äfven med den bästa vilja — icke skall förmå att bespara dig. Du skall måhända förlora mig, antingen derigenom att jag blir fången eller omkommer genom skott eller stål; och du skall sjelf förgäfves vilja återköpa mig med ditt lif. Förstår du icke nu, hvarför jag, ehuru med blödande hjerta, vill affäga mig lyckan att ega dig, vill afstå från att någonsin återse ditt ansigte, min älskling — min älskling? Ehuru jag tillhör dig, ehuru ingen sällhet på jorden kan finnas för mig dig förutan, skulle det glädja mig, om du ville lyssna till min varning. Han hörde på henne; men hvarje drag i hans anlete vittnade derunder om hans fasta beslut, hans orubbliga föresats att lefva och dö för och med henne. — Låtom oss ej mera tala i detta ämne, sade han; ditt öde och mitt, må de gestalta sig huru som helst, kunna icke blifva mer än ett, yttrade han. Det är väl möjligt, att jag får lida för din skull; men ett sådant lidande betraktar jag som en lycka; du skall aldrig höra mig klaga deröfver. Drabbar oss döden — nåväl, hvad ondt deri? Döden förskräckte oss ej i natt —