Dagens Nyheter – 22 juli 1874, sida 2

ting, sedan hennes ögon sagt honom säkrare och tydligare än hennes ord, att ingen skam hvilade öfver henne, åtminstone ingen sådan skam, som han behöfde anse såsom ön tviugande anledning till att skiljas frå henne och sin lycka. : — Jag visste det — jag visste det! mumlade han. Vavära hos dig! — huru kundoa jag tänka något sådant? Det vore ju en omöjlighet! O, Gud! hvarför förtalar du dig sjolf? — du söm är ädlast bland qvinnot, du som föredrog döden framför att låta den der uslingea med: ett enda finger vidröra dig? — Åh! det var ingenting. Jag skulle ha vanslägtats i hög grad från min ätt, om jag hyste någon fruktan för detta ögonblickliga obehag, som den hedniska verlden betraktade endast såsom ett medel till andens befrielse ur dess fångenskap, men som de kristne upphöjt till någonting fasansvärdt, någonting oerhördt och förskräckligt. Dock, min vän — hon bade småningom dragit sig ur bans famn, medan han talade, och stod nu framför honom med samma ädla, imposanta värdighet, som gjort till och med den hänsyoslöse prelaten förlägen, men med ett oändligt mycket vänligare uttryck. i sina ögon, än då dessa voro fästade på Giuho Villtor — föreställ dig icke, att j ; tan fel. Jag har många sådana, slora mo betänkliga. Enligt ditt sätt att se, torde