Dagens Nyheter – 22 juli 1874, sida 2

BAM mig en kärlek, Bom öndast en engel kan vara värdig, och jag — jag tänkte nyss att, dm tyrannerna derborta i klostret hade dödat mig under den värsta tortyr de kunde åstadkomma, gå skulle de icke behandlat mig annorlunda än efter förtjenst; de skulle endast ha på lagenligt sätt hämnats alla dem, Bom genom mig drabbats af en våldsam död. — Hurudant bar då ditt lif varit? Tala om det för mig. Hans röst sänktes, en viss öre afspeglade sig i hans blick. Att tro hennes eget vittnesbörd met sig sjelf — det kunde han icke, men ban visste, att någon mörk tråd genomlopp hennes lifs gyllene väfnad — han visste, att något bittert qval gömde sig under henne sglänsande yttre; utom detta visste han intet rörande hennes förhållanden, icke mera än han visste om källan och målet för dessa osedda vatten, som banade sig en väg under gräset och liljorna vid bennes fötter — om ned till jordens djupaste innandömen eller utåt till hafvets herrliga frihet, det kunde ingen säga — Hurudant bar det varit? sade hon i drömmande ton. Ahl — det bar framför allt varit en långvarig sorg. — Mången sörjer öfver hvad ban sjelf icke är skuld till. — Visserligen; men min sorg har haft sin rot i ett sjukt samvete.