Dagens Nyheter – 22 juli 1874, sida 1

NN AR skam ditt förflutna lif, som hindrar dig att dela och upprättbålla min ära? De senaste orden framhviskades så salta. att de knappast skulle nått hennes öröi, om ej en så djup tystnad hörrskat omkring dem, Hon teg en stund; hon ville så gerna för hans eget bästa, att han skulle bli skiljd från henne för alltid, då hon ju icke kunde vara uppriktig mot honom, utan måste, med eller mot sin vilja lemna honom i okuns nighet om vigtiga förhållanden, dem ban, en gång blifven hennes make, hade rätt att få lära känna; och hon tvekade ett ögönblick, huruvida hon skulle begagna sig af detta tillfälle, som nu erbjöds henne, att genom en sjelfanklagelse våldsamt afslita det band, som redan förenade dem. För sin egen del hade hon sinnesstyrka nog till att taga ett sådant fruktansvärdt steg — hon tillhörde dessa sällsynta, upphöjda karaktärer, som äro i stånd till att lida allt för hvad de anse vara rätt. Men när hon såg den outsägliga ångest, hvarmed han afbidade hen188 Svar, när hon tänkte sig de fasansfulla följder, som ett så hårdt, ett så förfärligt slag skulle kunna medföra, om det drabbade honom nu, i det tillstånd af ytterlig svaget, hvari han befann sig; då svek henne nodet. Hon upplyftade sitt hufvud, hennes lick var öppen och lugn, då den mötte lans, och hon svarade;