Dagens Nyheter – 21 juli 1874, sida 2

lankolisk ömhet, ett uttfyck af den fastaste tillit och största aktning, — Men då; hvarför...? Hon smålog. — Hvarför? — Du torde ha märkt att jag just icke hörer: till dessa qvinnor, som i äktenskapet se sitt-hufvudsakliga lefnadsmål. .; Hvad vet du om mig? Hvar har du lefvat, eftersom du icke hört, mitt namn omnämnas med ogillande? Hvarför. hyser du så höga tankar om en qvinna, hvilken du återfann i fängelset. anklagad; för förräderi mot samhället och öfverlemnad i Giulio .Villaflors våld? — Jag vet intet om, din lefnad det är sannt, svarade han, Mea låt:.oss båda bli ett, och jag skall försvara din heder såsom min egen. . Eho, som, vågar förtala dig, skall strängt bestraffas, jag lofvar det. Ack, .min älskade, min herrskarinnay min afgud, gif mig endast rätt att föra din talan mot verlden! Tårarne kommo henne åter i ögonen, när hon hörde den passionerade bönen, hvilken darrniogen i hang röst gjorde ännu mera gripande än orden i sig sjelfva voro. Hon blef helt blek, medan bon lyssnade till denna bön; en suck framträngde ur: djupet af hennes hjerta. Ju större förtroende han visade henne,-ju sublimare, hans ;ridderliga blindhet tedde sig, desto -bittrare smiärtade benne samvetsqvalen; Hon närmade : sig