Dagens Nyheter – 21 juli 1874, sida 2

med ett förfärande tvifvel. Hon lefde ännu i dö sorgliga tankarnes verld, när bangs hand omsider vidrörde henne. Då spratthon till, då möttes deras blickar, och hon glömde åter att på jorden fähns någon annan varelse än bon sjelf och den man hon älskade. . Fattande hennes hand, med krampaktig ifver och betraktaude henne med en min, i hvilken det ljufligaste hopp och den mest ångestfulla fruktan stodo att läsa, hviskade han: Ar det sannt? Knappt var frågan uttalad, förrän han i hennes drag :spårade svaret — ett svar, som var tydligt, som icke kunde missförstås och som icke kunde vara falskt. Tviflet försvann ögonblickligen; och med ett rop, som kom från djupet af hans hjerta, slog han gina båda -årmar om hennes lif och höll henne fast, såsom han hållit henne, då de på alla sidor omgåfvos af hotande fiender; han besvarade det ömhetsbevis han nyss rönt af henne med tusen andlösa kyssar på heunesg läppar och bennes panna; han glömde sin fara, sin smärta och allt annat, utom att den qvinna, han afgudade, var hang — hans med hela sitt bländande behag, med all sin gudomliga skönhet. Och Idalia gjorde för ögonblicket intet motstånd; hon öfverlemnade sin fägring i de armar, som så väl värnat densamma, och lät sitt hufvud hvila mot det bröst, der hon visste