Dagens Nyheter – 21 juli 1874, sida 1

LLQ -— att ett ädelt ridderligt hjerta klappade erdast för henne. Hon kunde icke annat än dela hans hänförelse, hans starka, allt öfverväldigande passion. För första gången, om ock flyktigt, berusades hon af denna ljufva, obeskrifliga sällhet, som kärleken förlänar, och hvilken hon hittills föraktat, anseende sin egen stolta ande otillgänglig derför. Men snart inträdde hon ånyo i en annan stämning, Hon drog sig sakta ifrån honom, sägande med oro och bäfvan: — Tacka mig icke för min kärlek. Verlden skall säga dig att den är värdelös och aldrig kan bringa dig någon välsignelse. Han sjönk till hennes fötter, och ännu hållande hennes händer i sina, blickade han upp mot hennes anlete med ett uttryck af lycksalighet, som hon aldrig förr funnit hos någon menniska. — Gånge mig huru som helst, om jag blott vet att du älskar mig! utropade han. Hon hade hört mången man föra samma språk och ansett det för vanvettigt. Nu först förstod hon dess djupa mening. En isande rysning genomfor alla hennes lemmar. Hon böjde sig ned öfver honom, och hennes läppar darrade, då hon svarade; — Hundrade röster skola snart tillhviska dig, att intet godt kan komma ifrån mig. — Hvem helst, som säger mig denna lögn, skall med sitt lif få plikta derför.