Dagens Nyheter – 21 juli 1874, sida 1

— 129 — öfver hennes läppar, då hon från sitt fängelse varseblef hans öppna genomärliga ansigte och förstod att han infunnit sig för att rädda henne. — Han älskar mig! tänkte hon. Ja, högre än någon man förut älskat mig, derom är jag viss. Men han älskar mig för det att han tror på mig. Huru länge skall jag behberrska honom, om han visste? — om han visste? En tung börda tryckte på hennes samvete, hon betäckte sitt ansigte med händerna och hängaf sig åt sin sorgsenhet. Det skulle varit omöjligt för henne att göra såsom mången svagare och mindre ädel natur torde ha gjort — d. v. s. söka undskylla sig inför sig sjelf och begagna hans oinskränkta förtroende till att ännu mera binda och förblinda honom. Det skulle varit omöjligt för henne att med sina läppar vidröra hans, efter att ha beslutit att dessa läppar alltid skulle ljuga för honom. I samma stund hon låtit den ömhetsbetygelse, om hvilken han bedt, komma honom till del, i samma stund hon hviskat till honom: Jag älskar dig! — i samma stunl hade hon ock inom sig erkänt hans rätt att fordra det ingenting i hennes förflatna eller närvarande lif skulle vara en hemlighet för honom, Och hon kuade icke säga honom hvad han borde få veta; vare sig hon teg eller utan IDALIA, II, 16