Dagens Nyheter – 20 juli 1874, sida 3

hvarpå Magne i häftig ton svarade, att han Utrikes-Nyheter. Den franska nationalförsamlingen sysselsätter big fortfarände täöd böhandttiogen af finansiella frågor, sedan den i sammankomsterna den 14 och 15 d:s förkastat alla äf finansministern Magne: föreslagna skatteförändringar. Såsom bekant var Magne en ifrig motståndare till saltskatten, men i finansutskottets sammankomst den -13-d:s gick han in, på att antaga den; emedan han förutsåg, att hans egen finansplan skulle förkastas och önskadej undgå ett nederlag, som kunde medföra hans afgång ur kabinettet. I nationalförsamlingens sammanträde den följande dagenkom saken redan under böhandling, ifall män kan säga om den larmande och af personliga anfall öfverfyllda debatten, att den utgjorde en behandling af frågan. Vid sammankomstens början blefvo de deputerade öfverraskade att finna ett stort antal bonapartistiska ströskrifter på sina platser, och det dristiga i denna agitation väckte i stället för förargelse munterhet. Deputeraden Ancelon tog först ordet, men ingen hörde hvad han sade; öfverallt hade enskilda samtal uppstått, och presidenten ringde oupphörligen, under det att han dock sjelf på samma gång hade ett långt samtal med Casimir Perier. Pouyer Quertier, f.d. finansminister hos Thiers, önskade veta, hvad orsaken kunde vara, att Magne så plötsligt bytt om åsigt rörande saltskatten, offrade sin enskilda mening för lantlets intressen. Han angrep derdå Pouyer Quertier i ett långt föredrag, utvecklade fördelarne af den nya skatten och lät temligen tydligt förstå, att hon ämnade afgå, i fall ej saltskatten antogs. Pouyer Quertier tog nu åter ordet och framhöll, att man borde betäcka balansen i budgeten genom att vidtaga strängare åtgärder mot jernbanorna, hvilka voro skyldiga landet 311 millioner frank, och förklarade saltskatten för opolitisk och orättvis. Derpå besteg ministern för de offentliga arbetena, Cailloux, talarestolen för att försvara jernbanebolagen, men han kunde icke göra sig hörd, och presidenten måste slutligen bedja honom afstå från att fortsätta. Ännu värre gick det Rouher.Man trodde att han ämnade begagna tillfället för att uttala sig om den bonapartistiska sammansvärjningen, och derför öfverröstade man honom redan från första början med höga rop. Rouher stannade ännu en stund på talarestolen, men då larmet fortfor, lemnade han den slutligen utan att hafva fått-yttra ett ord: Derefter skred man till omröstning och resultatet blef; såsom telegrafen meddelat, att saltskatten förkastades. Det var i följd af denna omröstning som Mägne, såsom vi redan förut berättat, begärde-afsked.--Ett-rykte-påstår äfven attinrikesministern Fourtou inlemnat sin afskedsansökan i följd af sin olika mening med de öfriga ministrarne rörande författniogsförslagen eller : enligt ett annat påstående för någon oenighet med dem rörande Bbonapartisterna. Mac Mahon vill dock icke antaga någon afskedsansökan ännu, emedan han först vill hafva förtattningsfråan afgjord innan han beslutar minister örändringarne, Edvard Kullman, söm sköt på furst Bismarck, skall vara född af katolska föräldrar i Magdeburg. Fadern är en beskedlig och stillsam menniska och mycket bekant i Magdeburg i följd af den hanilelian drifver med fiskvaror. Sonen Edvard. var såsom gosse i lära hos en tuänbindaremästare och visade redan då prot-på sin häftiga nawur. Han :kastade en gång i vredesmod en knif efter om kamrat och blef då afskedad. Till hämd trakterade hati någon tid derefter den yngre af sina förra förmän med knifstygn och blef derför satt i fängelse.Han lär redar för längre tid sedan yttrat, att han ämnade sig till Berlin för att mörda Bismarck. Mördaren är omkring 21 år gammal, af hög och grof växt och med rask gång. Han har ett fräckt utseende och blickade med hånleende på mängden omkring honom, då han fördes till fängelset efter förhöret inför domaren. j Fuxst Bismarck skall sjelf ha frågat honom vid förhöret om hans äainn och yrke, hvarpå han öppet svarat. Fursten hade sedan frågat hvarför han ville mörda bonom. Kullman svarade då att det var för de af Bismarckgenomdrifna -kyrkolagatne, På furstens fråga om ban kände dessa kunde han dock icke svara något. Han endast genmälde att han icke blifvit förledd till mordförsöket af andra. — Då Bismarck lenivade doinstölen, mottogs han med dst största jubel af befolkningen. KL. 7 på aftonen höll den evangeliska kyrkan en tacksägelsegudsfjeåst och äfven i den judiska synagogan och i den katolska kyrkan hafva gudstjenster egt rum. Längre fram på aftoneh samma dag hölls ett stoörartadt fackeltåg och musik utfördes utanför farstöns bostad. Sedan den preussiska nationalsången var spelad trädde Bismarck fram på balkongen och yttrade följande ord: Jag tackar. eder för det deltagande ni visat mig vid en bändelse, hvarifrån Guds nåd och allmakt lyckligen räddat mig. Det tillkommer icke mig att säga något, omen sak som är öfverlemnad i domstolens händer. Men så mycket kan jag säga, att anfallet-denna eftermiddag icke gällde min person, utan den sak jag representerar. Och för denna sak, för vårt fosterlands storhet, enhet och frihet föllo så många af våra medborgare för tre-år sedän, hvarför skulle icke jag vara beredd på detsamma? Då ni alla äro-.ense med mig deri, att ni alla liksom. jag äro lifvade af ett ;ant deltagande för Tysklands storhet, frihet: ch makt, ber jag eder med mig utbringa ett Jlefve för. Tyskland. och de förbundna urstarne. Bismarck har fått mottaga en mängd lyck, inskningstelegrammer,. bland -annat. Få konNNceNn Ach ÅÄrattulnmennn af IKT.