Dagens Nyheter – 20 juli 1874, sida 1

— 0, du trogne, du ädle!...: Jag vet nu att jag är din. Jag älskar dig! Oaktadt de töcken; som omsväfvade hans själ, oaktadt sin vanmakt och sinnesförvirring, i hvilka hon endast såg förebud till en nära förestående död, förstöd han väl hennes ord och han hänfördes af dem; han elektriserades af hennes handtryckning; ett hopp vaknade hos hönom, så ljuft, så starkt, så rikt, att han derigenom ögonblickligen återkallades till fullt medvetande, likasom det heter i kyrkliga sagor att döende personers själar återvändt till eller qvarstannat i stofthyddan, när denna berörts af den heliga oljan, Han reste sig upp med kenvulsivisk häftighet; en stark lifsvärme utbredde sig: öfver hans nyss så bleka och kalla anlete. — Säg det igen! hviskade han med detta fruktansvärda tvifvel i sin blick, som ofta brukar uppstå hos menniskor vid mottagandet af underrättelser, som äro alltför glädför att de skulle kunna våga tro på dem. Säg det en gång till — en gång till! Han såg hennes ögon fuktas, och huru de derefter fästades på honom med ett uttryck af den innerligaste ömhet. — Skall jag säga ännu en gång, att jag älskar dig? Nåväl — jag gör det nu. Orden yttrades sakta och långsamt; och när hon uttalat dem, nedslog hon sin blick. Han svarade intet; men när hon efter en