Dagens Nyheter – 18 juli 1874, sida 2

samma gång bönfallande leende — ett leende, som tydligt uttryckte denna tanke: Kom ihåg ert löftels Åter kände han sig stark och lugn, likazom hade en Arthurs mod, en Simsons styrka förlänats honom i och genom detta flyktiga leende. -— Gif eld! hviskade han till henne. För att rädda våra lif, måste vi handla båda. Hon hörde hans tillsägelse och åtlydde den; i samma stund han aflossade sitt skott, afeköt också hon sitt. Ett par af de uppretade presterna sårades; och den öfriga massan drog sig åter instinktmessigt tillbaka. Begagnande sig af det ögonblickliga uppehållet i fiendtligheterna, tog Erceldoune sin modiga följeslagerska i famnen samt rusade fram mot porten, bärande henne på sina armar. En munk, som hade något större själsnärvaro än kamraterna, genomskådade hans afsigt och skyndade sig att fatta en af bommarne för att tillstänga porten, innan det blefve för sent. — Grip honom! ropade Erceldoune på serviska, Knappt var kommandoordet utsagdt förrän hunden redan åtlydt detsamma. Det stackars djuret hade länge nog nödgats lägga band på sin vrede. Det störtade sig öfver munken, hvilken redan fattat tag uti låset, med den påföljd att mannen kastades omkull,