Hvarje fögonblick fhan sålunda fick hålla henne isin famn syntes honom värdt ett helt lifs glädje. En af presterna gaf honom icke efter i snabbhet; redan var det blott ett par alnar som skilde dem åt, och ordensbrodern, som var försedd med ett jernspett, syntes i hvilket ögondlick som helst kunna tilldela honom ett mördande slag. Erceldoune hvarken såg eller änade faran; men Sulla, som sprang vid hans sida, märkte den i stället; . och äfven nu kom han sin herrskarinna och hennes väddare till hjelp. Han rusade på italienaren och behandlade honom alldeles såsom han brukade sköta vargarne i de serviska skogarne. Den dristige munkens bröst söndersargades och han sjönk afsvimmed till marken, hvarefter hunden, skällande af glädje, åter uppsökte dem, hvilkas tjenare och hjelpare han var. De voro nu allena; sekunder åtminstone måste åtgå, innan de kunde uppnås af förföljarne — och i deras kritiska belägenhet voro sekunderna lika dyrbara som hela år. Erceldoune släppte Idalia ur sin famn, och så snart hennes fötter åter vidrört marken, fattade han hennes hand, och de fortsatte, springande vid hvarandras sida, vägen till cypresslunden. Här väntade dem baron Anselms hästar, som höllos af en tysk gosse och redan hunnit tillräckligt hvila gig efter de ansträngningar det kostat dem att för