ningen af en kulle, beväxt med täta lummiga ekar. Knappt en enda stråle af den varma morgonsolen trängde hit genom det lummiga löfverket; marken var sval, och likaså luften. Ett sakta porlande ljud gaf tillkänna ett underjordiskt vatten, som kom — ingen visste hvarifrån, och som gick — ingen visste hvarthän, ett vatten, som i fordna dagar blandat sitt sorl med sångerna vid de gamles Baechi-fester. Ingen värme kunde nå dessa osynliga bäckar, som ondast här och der på en liten fläck framträdde i dagen för att i nästa ögonblick åter fördjupa sig i jordens sköte. När flyktingarne anländt till den ensliga angenäma plats, hvarom vi tala, läto de sina hästar stanna för att hemta andan samt dricka ur den kyliga, klara källa, hvilken framqvällde i skuggan af ett gekelgammalt träd. Då :Erceldoune här skulle stiga ur sadeln, svartnade det för hans ögon — hans krafter voro uttömda, och så snart hans fötter nådde marken, måste han hålla sig fast vid hästens man för att ej falla omkull. Men när han märkte — han såg det ej, men han kände det — att hennes blick med oro hvilade på honom, sökte han ännu en gång göra våld på sig för att ej behöfva yppa för henne huru illa det i sjelfva verket stod till med honom. Han bemödade sig att-småle och yttrade med matt stämma: — Var utan fruktan ; — det är inte farligt.