I England finnes en förening, som bär namn efter Richard Cobden, hvilken var en bland de verksammaste och lyckligaste befordrarne i detta århundrade af handelsfrihet och god sämja mellan folken. Föreningen firar hvart år sin högtidsdag på Cobdens dödsdag. Då denna högtidlighet förliden lördag förnyades, höll parlamentsledamoten W. E. Baxter ett tal, hvarur vi meddela ett par uldrag för att visa att ider, som för tillfället icke stå på dagordningen men egentligen aldrig borde vara bortglömåå, ännn predikas af engelska statsekonomer och politici, och detta i närvaro af lika framstående män, hvilka från främmande länder voro inbjudna såsom gäster. Hr Baxter sade: Den man, som en gång predikade frihandelns läror, var en kämpe: för framåtskridandet, och hans tal liksom hans skrifter voro fyllda af förtröstan till en stor framtid, då afunden mellan klasser och nationer vore mindre och det. bibliska ordet: frid på jorden, menniskorna en god vilja ginge i fullbordan. Det har understundom förefallit mig som talarne vid Cobden-klubbens sammankomster förlora ur sigte denna utmärkta politikers förnämsta lärosatser. De af hans förtroliga vänner, som äro närvarande här, skola, såsom jag tror, gifva mig rätt, då jag säger, att han, synnerligen under sma sista lefnadsår, företrädesvis sysselsatte sig med följande fyra frågor: sparsamheteni våra nationella utgifter; reformerandet af våralagar; vidtagandetaf lämpliga åtgärder för att frihandelssystemet måtte antagas öfver hela verlden och ett vänskapligt förhållande mellan nationerna råda. Utan att vilja hålla något tal, ber jag likväl att få yttra några ord öfver hvar och en af dessa hufvudfrågor. Jag har i min ego bref från Cobden, i hvilka han vid mitt inträde på den politiska banan lägger mig på bjertat vigten af en klok hushållning inom vår åyrbara förvaltning, och jag har aldrig sedan talat till mina valmän utan att söka inprägla hos dem, huru önskligt det är att hushålla med våra tillgångar under fredstid och så befria industrien fråa alla band och lätta folkets bördor. Jag behöfver icke inför denna upplysta församling vara mångordig, då jag påpekar den fara för nationerna det ligger i slöseri med och ett ändamålslöst användande af allmänna medel. -Historien visar på många blad, huru en sådan politik bidragit till staters; förfall och undergång. Man kan hafva olika åsigter rörande det praktiska; men jag tror att om Cobden nu vore i lifvet, skulle han vända sig till sina landsmän med ungefär följande ord: Lyckligtvis bar vår utländska politik förändrat sig. Ni ha öfvergifvit att blanda eder i hvarje små. aktig tvist, som uppstår på Europas kontinent; ni ha upphört att tala om jemvigten; ni ha blifvit Ira från alla dessa bestämmelser i traktaten af år 1815, som endast gällde dynastierna utan afseende på nationaliteterna eller på folkets önskningar; ni ha sett återupprättandet af ett fritt Italien och huru Tyskland enats till ett fast och kraftigt fosterland; ni ha dragit tillbaka trupperna från edra egna kolonier; ni ha omorganiserat edert militärsystem, att det må blifva mera verksamt till edert försvar; edert folk är rikare, lyckligare och nöjdare än någonsin förut — hvarför skulle ni bibehålla en stående armå, som vore talrikare än den någonsin varit på denna ö under hela vår föregående historia; och en flotta, om hvilken amiralitetssekreteraren för några dagar sedan sade i underhuset, att den skulle hålla stånd i en strid mot flera förenade flottor? Härefter berörde talaren åtskilliga förhållanden inom lagstiftningen och kastade äfven en blick på Amerikas ogynnsamma lagstiftning med afseende på frihande!n. Talaren fortsatte derpå: Jag hoppas att de män från detta land (Amerika), som glädja oss med sin närvaro bär i detta ögonblick, måtte lyckas i sina bemödanden att åvägabringa en förändring i dess politik och blifva fria från dessa iunga pålagor, som kränka det amerikanska folkets känslor och inverka störande på det innerliga förhållandet mellan nationerna. Jag vet att Disraeli icke tycker om denna fras. Jag å min sida fläder mig åt den tanken, att den gamla, trångröstade patriotismen, som endast hade vårt eget land till mål för våra önskningar och med afund såg på andra nationers framgång och talade om våra naturliga fiender, är förbi och att den gifvit plats åt en ädlare, mera omfattande — skall jag säga mera kristlig? — känsla, hvilken väl sätter England först såsom det naturliga föremålet för vår tillgifvenhet, men också med värma omfattar alla nationers på jorden väl. Så länge brott, okunnighet och usla lidelser råda, skola afund, missförstånd och tvister uppstå mellan staterna; men jag tycker dock att man nu mindre önskar att öka dem än förut varit fallet, och man finner en böjelse, visserligen svag, men dock förnimbar, att nationerna liksom individerna skola uppgöra sina tvister i godo hellre än att öfverlemna deras afgörande åt krigslyckans blodiga domslut. Den största hyllning vi kunna egna Cobdens minne är att vi alla i gemen och hvar och en för sig söka så mycket i vår makt står befordra de grundsatser, på hvilka han satte så högt värde, och af hvilka flera visserligen på den tid, då de sågo ljuset, betraktades såsom inbillningar och drömmar, men hvilka dock sedan under tidernas lopp mer och mer vunnit burskap. ERT ET OR RARRANST EERRESER6