flytta sig till detta ställe från deras temligen långt aflägsna hem. . Utan att yttra ett ord, svingade sig Idalia upp i sadeln. Hon var en af dessa naturer, på hvilka faran inverkar såsom starkt vin; hennes ansigte var blekt, men den fastaste beslutsamhet lästes deri. Hennes gyllene hår fladdrade för vinden, hennes hand qvarhöll fortfarande pistolen, likasom vore den för henne en dyrbar kärlekspant, och hennes ögon blixtrade. — Framåt! Af hvarje sekund, som går, kan vårt lif bero! Medan hon yttrade detta, hade äfven han tagit plats i sadeln; de unga och lifliga hästarne sattes genast i rörelse, och det bar af i full karrier. Bredvid dem sprang den kloke, modige hunden, som var utom sig af förtjusning öfver såväl deras som sin egen återvunna frihet. Mjukt gräs betäckte marken utöfver en ganska lång sträcka, som de passerade, och härigenem förtogs ljudet af hofslagen. Munkarne, som icke heller kunnat se hästarne, tack vare den täta cypresslunden, föreställde gig att flyktingarne uppsökt något gömställe i närheten af klostret, ty det syntes dem otänkbart att de skulle förmått till fots begifva sig något längre bort. Också skyndade de sig att anskaffa facklor, vid hvilkas sken de anställde spaningar i den närmaste trakten. Hvarenda vinkel och vrå