Dagens Nyheter – 17 juli 1874, sida 2

FR ten låg Sulla lik ett lejon, som är redo att i hvilket ögonblick som helst rusa upp; hans ögon glödde, och hans hvita, hotande tänder lyste i dunklet. Ingen af munkarne hade mod att nålkas honom. Emellertid glömde de genast hunden, när de varseblefvo sin kyrkas fånge, som nalkades dem åtföljd af den farlige främlingen. Ibland dessa ordensbröder funnos män, som, innan de iklädde sig munkkåpan, hade fört en brottslig vandel, begått nedrigheter, hvilka icke krönts med afsedd framgång, män, söm hatade Idslia, emedan hon var så skön, och derför genom sin blotta vistelse i det dystra klostret påminde dem om allt hvad de afstått, då de invigde sitt lif åt det presterliga kallet; och män, som gerna skulle ha dödat hemne, om de endast kunde vara vissa om att genom en sådan handling vinna den mäktige Villaflors gunst. . . Alla dessa rusade nu mot Erceldoune och hans följeslagarinna. Han stannade, höjde kallblodigt sin med revolvern väpnade hand och sade, i det han sigtade på den främsta af angriparne: — Lät mig komma fram, eller jag dödar er ällesammans!