Dagens Nyheter – 17 juli 1874, sida 1

Det förmärktes ingen oro, ingen fruktan i hennes röst, då hon svarade honom; hon talade med detta kalla lugn, som man så ofta finner hos tappre krigare, då de gå en säker död till mötes. — Vill ni lofva mig en sak? fortfor hon. De hade nu kommit till en trappa, som var svagt upplyst med en oljelampa; och vid skenet af lampan kunde han se hennes ögon, då de blickade upp emot hans, hennes gyllene hår, gom böljade öfver hang bröst, och dolken, som blänkte invid hennes barm. — Allt! sade han. — Nåväl, ifall vi bli öfverflyglade, ifall vi märka att vi måste gifva oss, spar det sista af era skott för mig, och sigta säkert! En förfärlig ångest grep honom; han sänkte hufvudet, men genmälde dock: — Det näst sista skottet lofvar jag er. Det sista skall återförena oss med hvarandra. Orden voro enkla och okonstlade, men sanna och ädla såsom hans egen natur. Han hade älskat henne hittills som hundar och slafvar älska sina herrar, såsom män älska, hvilkas passioner kunna göra dem till galningar; men ifrån och med denna stund älskade han henne på ett helt annat, mera verkligt, mera djupt, mera omfattande sätt, med en passion, som trängde äfven till hennes hjerta och upprörde det såsom stormvindarne uppröra hafvet; så att hon för för