Dagens Nyheter – 17 juli 1874, sida 1

Erceldoune såg på henne, och en annan känsla, renare och ädlare än hämndbegäret, vann herravälde öfver hans själ. Långsamt flyttade ban sin fot från Giulio Villaflors bröst. Hans röst darrade, när han härefter nal-kades Idalia, sägande: — Kom, för Guds kärleks skull! Ni har förtroende för mig? B— Ja, större förtroende än för någon annan menniska i verlden. Hon sträckte mot honom sina fjettrade händer, af hvilka den ena ännu omslöt dolken, Bom hon varit redo att stöta antingen i sitt eget eller i sin tyranns bröst: I sjelfva det sätt, hvarpå denna handling utfördes, i hennes blick och min förmärkte han någonting, som obeskrifligt gladde hans hjerta; någonting, som till och medi en sådan stund som denna ånyo. väckte hoppet i hans själ. Han tyckte sig redan vara till fullo belönad för allt hvad han gjort för henne. I stället för att svara henne med ord, fattade han den lilla fina stålkedjan, som höll henne fängslad, och sönderslet densamma, tack vare den öfvernaturliga styrka, som hans förtviflan vid tanken på den ovärdiga behandling hon rönt förlänade henom. Hans ögon uttryckte, då de blickade in i hennes, en mening, som hennes hjerta ADALIA, I, 13