Dagens Nyheter – 17 juli 1874, sida 1

sta gången under alla dessa år, som för henne varit så rika på triumfer öfver manliga hjertan, fann sig intagen af vördnad för den, som hon beherrskade. Hon var tyst; hon lät sig föras af honom genom halfdunklet; hon kände, äfven hon, ett ljuft, ett obeskrifligt behag i denna vandring mot grafven vid hans sida. Hon kände, äfven hon, något af den underbara förtrollning, som under vissa förhållanden ligger i ordet tillsammans. Framför dem ljödo de gälla italienska rösterna, bakom dem hördes nu äfven från den cell, der Giulio Villaflor låg afsvimmad, rop af häpnad och förbittring. Redan hade flere af klostrets innevånare hunnit till den plats, hvarifrån det första bullret försports, samt der funnit biskopen ligga döende, såsom de trodde. Lif och rörelse, skrik och spring rådde nu öfverallt i klostret; alla voro på benen, alla voro uppretade och förskräckta. Larmet tilltog i en förfärande grad, och hunden började också ljudligt skälla, emedan han blifvit attackerad på sin post. — Om han blott kan hindra dem från att stänga porten, äro vi fria! hviskade Idalia. De hade snart hunnit till början af det egentliga porthvalfvet. Men när Ercedoune fick se den massa munkar, som här samlats, var hans hopp nära att dö. Framför por