Dagens Nyheter – 16 juli 1874, sida 2

skönt klingande stämma, hvars behag förhöjdes af. dess stolta, vredgade ton, lät höra sig och kom bhjertat i hans, bröst att bulta såsom ville det spränga sitt fängelse. — Tillbaka! ropade stämman. Eller ock slutar i denna stund antingen ert lif eller mitt! Det kan vara likgiltigt hvilketdera! Dessa ord voro för Erceldoune af en förfärlig betydelse — de sade honom allt. Med oerhörd häftighet kastade han sig mot dörren. Passionen förlänade honom en herkulisk styrka; den bräckliga dörren, som var igenlået inifrån, bröts upp, och i nästa ögonblick stod Erceldoune midt i den trånga, svagt upplysta, cellen. Framför sig såg han Idalia, ännu klädd i den dyrbara maskeradkostymen; hennes hår var upplöst, hennes barm häfde sig våldsamt, och i handen höil hon den lilla venetianska dolken, hvars spets var riktad mot hennes hjerta, Helt nära henne sågs den biskoplige vällustingen Giulio Villaflor. I det ögonblick, då dörren kastades upp, vände han sig, om; hans panna var röd, en Borgias raseri fammede i hans ögon, under det att han med ett uttryck: af häpnad blickade på främlingen, som vågade ställa sig mellan honom och hans fånge, mellan honom och hans vilja. Erceldoune fästade på Idalia en vältalig blick; derpå störtade han lik ett vredgadt