Dagens Nyheter – 16 juli 1874, sida 1

— OP måste ju alltid vara rekommenderande för en så högt uppsatt man, att han gerna lemnar verlden och dess fåfänglighet för att då och då tillbripga en stund inom dessa gamla, heliga murar, der man försakar all jordisk njutning, endast sträfvande att vinna Herrens nåd. — I natt! Erceldoune sammanknöt sina båda händer; han skulle ha velat störta sig öfver den druckne cistercienser-brodern och strypa honom såsom representant för ett slägte af farliga skadedjur. — Ja visst... ja visst, skrattade umbriern; han kommer till henne för sista gången — märk hvad jag säger — för sista gången! Nu var det slut med Erceldounes tålamod; en förfärlig ed trängde öfver hans läppar, och hela hans anlete förvreds. Munken, som: härvid i förskräckelsen blef nästan nykter igen för ett ögonblick, ryste och försökte resa sig upp från bädden, under det att han såg sig omkring, med förvirrade ångestfulla ögon. — Hvad har jag sagt? Hvad har jag gjort? mumlade han i ömklig ton. 0, Jesu. Monsignor — monsignor! Och efter att ha uttalat detta sista fruktade namn, föll han tillbaka på madrassen, der. han betäckte sitt ansigte med bägge händerna samt begynte snyfta såsom ett barn. IDALIA. I, 1?