Dagens Nyheter – 16 juli 1874, sida 1

vilda mod. I den lilla dunkla cellen, under det mörka hvälfda taket, midt i den tysta natten brottades de med ett raseri, med en blodtörstighet, som man eljest tror finnes endast hos öknens och skogarnes vilddjur. Omsider lyckades Erceldoune genom en ytterlig ansträngning kasta sin fiende till golfvet. Villaflors hufvud slogs härvid mot stenväggen, så att han föll sanslös ned. Den stolte kyrkofursten låg nu der, vanmäktig, tyst och bjelplös midt i bjertat af det kloster, der hans ord, hans vilja hittills varit den enda lagen. Erceldoune stod öfver honom med foten hårdt tryckt mot den failnes: bröst. Det bittra, outsägliga hat, som prelaten genom sitt beteende mot Idalia uppväckt hos honom, hade kommit honom att glömma allt annat, I denna stund rufvade han endast på huru han skulle afdagataga den gemene skurk, som han öfvervunnit, och som för tillfället var ur stånd att vidare värja sig. Han stampade med foten ursinnigt mot den sanslöse mannens kropp, och måhända hade på detta sätt Viliaflors lif mycket snart blifvit utsläckt, såvida ej Idalia i mildt förebrående ton ropat till sin räddare: — Håll! Ni är för tapper; för ridderlig att handla så. Han är fallen; låt honom ligga!