Dagens Nyheter – 16 juli 1874, sida 1

—AVE gångar, som ledde åt detta väderstreck, viss om att han dymedelst måste komma i närheten af hennes cell, der han på grund af munkens upplysningar antog att Giuiio Villaflor redan infunnit sig. Men öfverallt, der han framgick, rådde den djupaste tystnad. Han började tro att den druckne italienarens berättelse endast varit en fantasi, som uppstått i hans hjerna genom spritens inverkan. Dock — menniskor, som hysa skamliga afsigter, komma alltid lönligen och i tysthet till platsen för dessa afsigters verkställande. Erceldoune höll handen på sina pistoler, under det han framgick. Hans lemmar darrade, ty en ljuf glädje och en förfärlig fruktan stredo mot hvarandra i hans inre; han var på väg att rädda henne och -— han kunde komma för sent! Han hade redan börjat fundera på att gå tillbaka för att hemta hunden och låta honom uppspåra sin herrskarinna, då han plötsligt i det svarta mörkret på något afstånd upptäckte en liten, svag ljusstrimma. Detta ljus måste framtränga genom någon dörrspringa, och hans hjerta sade honom att just derinne skulle han finna henne. Han nalkades stället utan tvekan, fullt besluten att krossa, förlama eller på hvilket annat sätt som helst oskadliggöra hvarje arm, som utsträcktes för att hejda honom. Annuffhade han ej uppnått dörren, då en