magra och orörliga fysionomier blickade emot honom. Munkarne hade redan allesammans intagit sina platser och åto utan att säga ett ord. En ytterlig förbittring grep honom, under det att han betraktade alla dessa män, som voro hennes fångvaktare och plågoandar. Men han gjorde våld på sig för att icke röja sina känslor, väl inseende att han derigenom skulle totalt förstöra sin sak. Sedan måltiden slutat, väntade honom en ny plåga. Priorn kallade honom till öfre ändan af bordet och började konversera med honom. Gubben befanns vara språksam gåsom alla andra, tillhörande hans ålder, ehuru han af pligtkänsla teg, då han presiderade vid matbordet. Men språksamheten var ej det, som mest framstod hos honom; han förrådde derjemte en mycket stor nyfikenhet och likaså att han var listig i en ganska hög grad. I främlingens blick och åthäfvor hade presterna förmärkt någonting. som till en början förundrat dem och sedan kommit dem att misstänka att deras biskoplige förman icke skulle tycka om att de mottagit honom i klostret. Erceldoune märkte deras misstankar och beslöt, för det föresatta målets vinnande, att göra hvad han kunde för att häfva desamma. Då priorn ställde till honom den ena frågan efter den andra rörande hans person och lefnadsförhållanden, kände han sig först något förlägen; ty han